Dyvik, crashen, återhämtningen, reflektioner på livet...
Ja, då satt man här igen....
Har gruvat mig länge för att göra ett inlägg om dyvik och läxan vi lärde oss där, men ikväll så kändes det som det helt enkelt var dags. Jag vet inte om jag vill sitta eller ligga, kanske ligga på sidan? Det jag vet är att jag är så jävla less på att inte kunna må bra fysiskt så jag nästan vill slänga laptopen igenom fönstret..
För stunden så sitter jag..
Dyvik inget konstigt med det, förutom att alla i hela världen nog varnat mig för svallvågorna. Tro mig, dom har jag funderat mycket på, både före och efter tävlingen.
Redan i Rosis så fick vi ju oss en liten åktur jag och Tony, knappast något märkvärdigt men så här i efterhand så bevisar det ju bara hur svårt det är att se dom.
Vi mötte en större fritidsbåt modell, inga problem med det vågorna kommer ju en bra bit bort. Problemet var att den hade korsat hela viken vi körde i och lämmnat en barriär åt oss. Sekunderna innan så såg jag dom men dom hade lugnat ned sig och det blev inte mer än ett litet skutt.
Kenta, Ante, Tony samt Pierre som så sent som 10 min innan start har varnat och propagerat för dessa ondskefulla vågor. Dom är hemska, det vet jag från BeeCraft tiden, båt jävevln beter sig inte helt normalt i dessa helvetes bucklor.
Med det i bakhuvudet så låg vi i voltområdet och väntade på start, små snackade med Tony som vanligt. Lite nervös men inte så farligt. Dock så känndes det inte helt 100, varför vet jag inte. Fick en kram av Pappa innan start och den brukar jag få vid målgång, kanske därför? Jag vet inte...
Ett fint ekipage med fart och stabilitet....Och efter många om och men samt hjälp från Pappa och alla
möjliga håll även driftsäker och relativt underhålls fri.
Samt nog med ekonomisk uppbackning för att kunna åka alla tävlingar utom Smögen som uteblev
för oss, vart för tätt in på Oskarshamn tyvär. - Vad mer kunde man önska sig?
Minuterna före start, Pierre och Jag för någon slags disskussion, jag antar det handlar om svall..
Tony står bredvid mig och håller armarna i kors, som den cooligen han är. Hans lugn har varit
nyttigt för mig detta första år, hoppas vi kan åka igen?
Voltområdet, var där vi var.. Tappade tråden lite tror jag... Men vem vill läsa en blogg utan bilder? :)
Starten gick och vi tog det faktiskt rätt lungt. Planade i våran långsamma tank..
Jag släpper allt vatten i trimtanken och börjar mosa på lite, trotts att Tony tycker vi ska ta det lungt.
Ja vi är redan sist i startfältet tänker jag och inser att jag gärna skulle vilja hinna ikapp W-201
och ge igen för att dom knep 2:a plattsen totalt i Oskarshamn.
Vi passerar en W katta och börjar göra ganska bra fart. Drevet i neutralt läge och trimtanken helt tom.
7.000 rpm och vi små hoppar fram på svallvågorna från våra medtävlare.
Hinner åka fullgas ett litet tag, kanske 2-3 minuter? Och det jag får se då framför stäven, ja tog nog
andan ur mig, för jag visste vilken jävla flygtur det skulle bli och att det bara inte kunde sluta bra.
Självklart så var det svallvågor från någon privat båt som tyckte det var lämpligt att passera just före start.
Med vetskapen om att trimtanken var tom och att vi gjorde bra fart och med endast bakre steget på båten i
vattnet så klappar vi in i första vågen. Vad som händer härnäst är jag och Tony lite oense om, hurvida båtten tog
första flygturen.
Jag tycker att vi skickade fören ganska högt upp och det blev en hyffsad flygtur. I detta skede så är jag säker på att då vi landar så kommer vi slå ihjäl oss för att sedan hoppa och slå ihjäl oss igen.
Och det är väl ungefär vad som hände, för mig är det lite oklart men jag vet att vid en landning så landar vi på bakresteget med fören i ganska skarp vinkel, för att sedan vända fören rätt ner som en missil, men istället för att dyka
så skär det åt höger.. Kraftigt...
Vi får ett nytt hopp och här, är jag övertygad om att "Vi klarade oss.." Men då lägger hon ned styrbords vinge men snabbt så rätar hon upp sig, men istället ned med vänster sida.. Och eftersom vi är i en kraftig högersväng sedan det skar så skär vingen ner och båten påbörjar en rullning.
"Jaha, vi får väl bli lite blöta och åka hem.." hinner jag tänka... Sedan blir det lite halv svart. Den förklaringen jag har haft är att vi båda flyger ut och att jag senare får vingen på ryggen, eftersom båten fortsatte rulla, för att sedan hamna på rätt köl.
Men efter att vi inspekterat skadorna, samt att jag talat med Tony i telefon någon vecka senare så klarnar det lite.
Ratten är krokig som en banan, min stol har lossnat från fästena, väggen mellan mig och Tony ink. rutan är riven, Tonys stol har gått av i axelhöjd, motorhuven är sönder flisad och det är en buckla på ljuddämparen.. Självklart..
...Så trillade Tony ur men jag lyckades klammra mig fast då vi landade upp och ned med båten. Blåmärkena på ögonlocken och under hakan vittnar också om detta. Min färdväg blev igenom sittbrunnen, och jag lyckades fan i mig riva allt..
Det jag fick betala var 4st frakturer i ländryggen, skärsår på vänster ben, och en innreblödning under huden. Tonys pris var inte snällare än ett brutet revben och ett groteskt sår på foten. Det är det uppenbara. Att det sedan känns som man åkt igenom en hydraulpress och tagit torktummlaren på en sväng förstår nog alla.. Vi åkte ju ändå rätt fort, minst 70 knop (~130km/h)
När jag äntligen kommer till ytan så gör sig smärtan påmind... Jag skriker nog som ett barn, sedan slår det mig.. Vart är Tony? Jag ropar på honom och får svar, lyckas paddla mig runt i vattnet och får se honom. Då jag ser att han lever så skriker jag igen.. Blicken jag då fick av Tony var nog det värsta jag har sett, jag vet inte hur jag ska beskriva den.. Men han
trode nog att det var lika illa som jag trode. Jag var övertygad om att jag hade brutit ryggen och att vänster ben även var av.
Samt att jag blödde, det känndes som det. Att jag ser båten på rättköl med motorkåpan borta lugnar mig knappast.
- Finns ju ingen jävla form till den tänker jag samtidigt som jag fortsätter skrika som att det inte fanns någon morgon dag.
Vi hade en enastående tur att vi hunnit passera Magnus och Olle innan vi crashade. För dom var snabbt på platts. Olle slänger sig upp på däck på deras W katta och ber mig ta gat runt pontonen medans han tittar mig i ögonen och försöker prata med mig.
Jag vet inte vad vi säger, eller vad som händer. Men han får mig lite lugnare.. Vid detta laget så börjar jag skämmas. Svallvågor, det är inte sant.. Alla som har varnat mig.. Jag klantade mig.. Med det i bakhuvudet så känndes smärtorna i
ryggen som en fis i rymden..
Vi färdas ju bara i ca: 36 meter i sekunden.. Men samtidigt, vad fan skulle jag då göra? Jag såg dom för sent.. Svall från medtävlanden, solen blänker, ja gud skiter.. Helt ärligt så känndes det som att han inte gjorde annat än att pissa på oss denna bittra dag i Dyvik. Förlåt mig, men jag är fruktansvärt bitter just nu då jag tvingar mig själv att skriva och tänka på detta igen.
En räddningsbåt med tillhörande ytbärgare och läkare kommer till undsättning efter ett kort tag. Ytbärgaren hoppar genast i och hjälmer mig att simma mot deras båt. Det rinner in vatten i munnen, hjälmen känns obehagligt tung och
jag hör dåligt.
Väl framme vid båten så divideras det om hur dom ska få upp mig i båten. Någon frågar efter en bår men givetvis så hade ju denna dömda räddningsbåt ingen bår med sig, vad ska det vara bra för, kan man göra illa sig på vattnet?
Doktorn ombord är inte sen på att tycka att det känns som en helrätt idé att lyfta mig i kragen på flytvästen och dra mig över relingen... Som tur är både Olle och Ytbärgaren smartare än så och skriker att jag har ju ont i ryggen och klagar även över nacksmärtor. Jag tror till och med att jag själv skrek att det aldrig skulle gå.
Ja en bår.... Jag hör folk prata om en polisbåt som ligger längre in, kontakt tas med dom och dom är på väg över. Jag pratar även själv.. Ber dom ringa min pappa som står som annhörig i depån. Ja det skulle dom göra.. Efter ca: 35 sekunder så lessnar jag och inser att dom har ju inget nummer.. Självklart.
Tony har vid detta laget tagit sig upp i räddnings båten och jag ber han ringa pappa. Han får låna en mobil och för första gången någonsin så kunde jag nummret utantill.. Han ringer..
Jag kan nog aldrig förstå känslorna som pappa fick uppleva den dagen. Då Tony ringer och säger att vi har crashat och jag ligger kvar i vattnet för att dom inte vet hur dom ska få upp mig... Tillråga på allt så hade pappa tagit färjan ut till Ljusterö(?) tillsammans med fam. Malmgren..
Dom rusar till färgan, men den är inte där. Minuterna måste ha känts som en evighet, änligen kommer färjan..Men glade kaptenen ska ju såklart ta lunch just då. Dom får vänta på den andra färjan..
Polisbåten anländer och självklart saknar även dom bår... Men dom har en stege, och med hjälp av den så bärgar dom mig upp på Stridsbåt 90 och jag får ligga på motorluckan med stegen under mig. Om ni som brukar ligga på spikmattor tycker att ni är tuffa, pröva gärna detta.
Äntligen så var vi på väg mot land och förhoppningsvis en ambulans. Jag minns färden in och att vi lade till. Ingen ambulans, men den är tydligen på väg. Pappa kommer strax efter att ambulansen och håller min hand.
Nu blev det jobbigt på riktigt, jag gråter nog en sväng. Jag minns att sjukvårdaren från ambulansen frågar mig vart det nu gör ont..
Ingenstans tänker jag, fattar du inte att jag är upprörd, men samtidigt glad för att pappa äntligen har komit...
Jag får morfin, nack krage, dom klipper i kläderna och bökar. Till slut så hammnar jag på en bår, och jag slipper stegen som jag legat och svankat på. Äntligen mot ambulansen och Karolinska...
Det uppskattades senare på sjukhuset att det tog ungefär 45 minuter från olyckans skede till att ambulansen kom på platts... Där av 15 minuter i det inte så varma vattnet...
Jag hoppas verkligen att detta kanske kan skicka en tankeställare till alla arrangörer.. Nu vet jag att säkerheten varierar och att det inte alls brukar se ut på detta viset. Men jag ber er alla, snälla.. Jag förstår att all utrustning inte kan finnas men något så enkelt som en bår som man faktiskt kan bygga hemma i vedbon borde självklart finnas på platts....
På sjukhuset får jag senare veta efter ett par svängar i skiktröntgen att nacken var okej men att jag hade 4st frakturer på kotorna i ländryggen, det var piggarna på kotorna som var av. Allt skulle bli bra, jag skulle bli helt återställd men det skulle ta tid. Detta var precis vad jag behövde höra, vilken lättnat..
Jag fick senare åka upp på övervakning och träffa pappa. Vi pratade inte så mycket, vi var nog båda glada att jag och Tony klarat oss ur detta med livet i behåll. Men vi hade ett par problem..
Familjen Malmgren ink. Tony och några fler hjälpsamma som jag tyvärr inte vet namnen på hade tagit hand om båten och den stog nu i Norrtälje. Men allt var indränkt och motorn var fylld med vattet. Prylarna måste hem.
Övertalade pappa om att det var okej att han styrde kosan hemåt. Ett problem är väl kanske att lämna sin son för att åka 70mil hem.. Men även att orka åka hela vägen sent på eftermiddagen. Problemet löstes när min mamma och hennes man Tommy bestämde sig för att sätta sig i bilen i Umeå och åka Söderut för att möta upp pappa.
Detta var inte bara en hemsk dag som kunde slutat illa, utan även en dag då alla visade sin bästa sida, samt ställde upp. Kenta och Ante fortsatte att jobba med båten då dom kom till Norrtälje, mamma och Tommy kommer ner.. Ja helt otroligt...
Min vistelse på sjukhuset piggades upp av att plast syrran Adda droppade in på Söndagen, även min plast bror Stefan.
But wait, theres more.. Ante, Sussie och kiddsen dyker också upp.. Senare kommer även Veronica och hon stannar rätt sent och håller mig sällskap.
Dagen efter så dyker hon även upp. Hon håller faktiskt mig sällskap ända tills det har gått så långt att jag kan raggla mig på kryckor och Västerbottens landsting (snålast i stan) har ordnat en sjuktransport med en taxi hem åt mig.
Ett speciellt tack till Veronica som höll lågan uppe och umgicks med mig, det var inte så ensamt att ligga på sjukhus 70mil bort som jag hade trott. Vänner är nog en nyckel som funkar till det mästa...
Ett par veckor senare så ligger jag här... Med laptopen i knäet (bytte ställning för ungefär 1 timme sedan) och funderar på livet och allt som hänt denna sommaren.
Det finns så många jag vill tacka, för denna sommaren 2008 har jag fått köra räcer båt, jag har fått köra Roslagsloppet.. Jag har fått förverkliga en dröm.. Som aldrig hade hade blivit verklighet om pappa inte ställt upp så mycket som han har gjort. Och även min lillebror Micke har varit en stjärna på himmlen.
Och självklart som ni förstår så är det ju fler personer bakom kulisserna då det gäller hela cirkusen.. Men idag fokuserar vi inte på dom. Utan på dom riktiga hjältarna i mina ögon.. Pappa, Micke, Kenta, Sussie, Tony m.f...
Båten kommer att lagas, och förar miljön kommer att anpassas till det bättre, så man aldrig ska behöva släppa blicken från vattnet. Idag måste jag göra det för att sköta spakarna till trimtanken och även för att hitta av spaken till powertrimet då och då.
Och kommer vi att tävla igen? Det är jag rätt övertygad om, min önskan är ju att få åka en båt med cockpit. Tex en V24.. Men dom pengarna finns inte, och nu sitter jag här med B23:an på halsen. Det är nog bara att bita ihop och försöka åka.
Att bygga om min till cockpit kommer att kosta i runda slängar runt 100k, så det är inte alls att tänka på just nu.
Jag är kaxig nu, säger att jag vill köra men jag tror inte att jag mår så bra.. Mardrömmarna som har malt efter detta är av modell värre, men som tur är har dom börjat avta.. Igår kollade jag på filmen från Oskarshamn: http://www.youtube.com/watch?v=ZZucD8Os4xI
Jag han se tills vi passerar första gången, sedan höll jag på att spy. Men jag hoppas att då båten och motorn är lagad och man till våren får börja åka, att man kommer må bättre. Men det skall nog inte vara några problem.
Och jag hoppas verkligen att Tony kommer vilja åka med mig nästa sommar då jag tycker att vi har haft skitkul i sommar.
En riktigt go kille som inte blir nervös i onödan, precis som jag behöver han :)
Jag tänkte fortsätta med att skriva lite om återhämtningen och reflektera över livet men det blev ganska långt och jag har nog ändå fått med det mesta i texten.
Jag vill dock avsluta med denna bild, kanske dom lyckligaste dagarna i mitt liv, Roslagsloppet 2008:
Vårda kärleken till familj och vänner, och ta inget för givet.
Peter Johansson, Holmsund
2008-09-09
(Förlåt till alla kristna och dom som tog illa åt sig för att jag är bitter, skriver fula ord och tycker att gud har pissat på mig.. Jag är bitter men på bättringsvägen.. Så ni får stå ut tillsvidare..)
Har gruvat mig länge för att göra ett inlägg om dyvik och läxan vi lärde oss där, men ikväll så kändes det som det helt enkelt var dags. Jag vet inte om jag vill sitta eller ligga, kanske ligga på sidan? Det jag vet är att jag är så jävla less på att inte kunna må bra fysiskt så jag nästan vill slänga laptopen igenom fönstret..
För stunden så sitter jag..
Dyvik inget konstigt med det, förutom att alla i hela världen nog varnat mig för svallvågorna. Tro mig, dom har jag funderat mycket på, både före och efter tävlingen.
Redan i Rosis så fick vi ju oss en liten åktur jag och Tony, knappast något märkvärdigt men så här i efterhand så bevisar det ju bara hur svårt det är att se dom.
Vi mötte en större fritidsbåt modell, inga problem med det vågorna kommer ju en bra bit bort. Problemet var att den hade korsat hela viken vi körde i och lämmnat en barriär åt oss. Sekunderna innan så såg jag dom men dom hade lugnat ned sig och det blev inte mer än ett litet skutt.
Kenta, Ante, Tony samt Pierre som så sent som 10 min innan start har varnat och propagerat för dessa ondskefulla vågor. Dom är hemska, det vet jag från BeeCraft tiden, båt jävevln beter sig inte helt normalt i dessa helvetes bucklor.
Med det i bakhuvudet så låg vi i voltområdet och väntade på start, små snackade med Tony som vanligt. Lite nervös men inte så farligt. Dock så känndes det inte helt 100, varför vet jag inte. Fick en kram av Pappa innan start och den brukar jag få vid målgång, kanske därför? Jag vet inte...
Ett fint ekipage med fart och stabilitet....Och efter många om och men samt hjälp från Pappa och alla
möjliga håll även driftsäker och relativt underhålls fri.
Samt nog med ekonomisk uppbackning för att kunna åka alla tävlingar utom Smögen som uteblev
för oss, vart för tätt in på Oskarshamn tyvär. - Vad mer kunde man önska sig?
Minuterna före start, Pierre och Jag för någon slags disskussion, jag antar det handlar om svall..
Tony står bredvid mig och håller armarna i kors, som den cooligen han är. Hans lugn har varit
nyttigt för mig detta första år, hoppas vi kan åka igen?
Voltområdet, var där vi var.. Tappade tråden lite tror jag... Men vem vill läsa en blogg utan bilder? :)
Starten gick och vi tog det faktiskt rätt lungt. Planade i våran långsamma tank..
Jag släpper allt vatten i trimtanken och börjar mosa på lite, trotts att Tony tycker vi ska ta det lungt.
Ja vi är redan sist i startfältet tänker jag och inser att jag gärna skulle vilja hinna ikapp W-201
och ge igen för att dom knep 2:a plattsen totalt i Oskarshamn.
Vi passerar en W katta och börjar göra ganska bra fart. Drevet i neutralt läge och trimtanken helt tom.
7.000 rpm och vi små hoppar fram på svallvågorna från våra medtävlare.
Hinner åka fullgas ett litet tag, kanske 2-3 minuter? Och det jag får se då framför stäven, ja tog nog
andan ur mig, för jag visste vilken jävla flygtur det skulle bli och att det bara inte kunde sluta bra.
Självklart så var det svallvågor från någon privat båt som tyckte det var lämpligt att passera just före start.
Med vetskapen om att trimtanken var tom och att vi gjorde bra fart och med endast bakre steget på båten i
vattnet så klappar vi in i första vågen. Vad som händer härnäst är jag och Tony lite oense om, hurvida båtten tog
första flygturen.
Jag tycker att vi skickade fören ganska högt upp och det blev en hyffsad flygtur. I detta skede så är jag säker på att då vi landar så kommer vi slå ihjäl oss för att sedan hoppa och slå ihjäl oss igen.
Och det är väl ungefär vad som hände, för mig är det lite oklart men jag vet att vid en landning så landar vi på bakresteget med fören i ganska skarp vinkel, för att sedan vända fören rätt ner som en missil, men istället för att dyka
så skär det åt höger.. Kraftigt...
Vi får ett nytt hopp och här, är jag övertygad om att "Vi klarade oss.." Men då lägger hon ned styrbords vinge men snabbt så rätar hon upp sig, men istället ned med vänster sida.. Och eftersom vi är i en kraftig högersväng sedan det skar så skär vingen ner och båten påbörjar en rullning.
"Jaha, vi får väl bli lite blöta och åka hem.." hinner jag tänka... Sedan blir det lite halv svart. Den förklaringen jag har haft är att vi båda flyger ut och att jag senare får vingen på ryggen, eftersom båten fortsatte rulla, för att sedan hamna på rätt köl.
Men efter att vi inspekterat skadorna, samt att jag talat med Tony i telefon någon vecka senare så klarnar det lite.
Ratten är krokig som en banan, min stol har lossnat från fästena, väggen mellan mig och Tony ink. rutan är riven, Tonys stol har gått av i axelhöjd, motorhuven är sönder flisad och det är en buckla på ljuddämparen.. Självklart..
...Så trillade Tony ur men jag lyckades klammra mig fast då vi landade upp och ned med båten. Blåmärkena på ögonlocken och under hakan vittnar också om detta. Min färdväg blev igenom sittbrunnen, och jag lyckades fan i mig riva allt..
Det jag fick betala var 4st frakturer i ländryggen, skärsår på vänster ben, och en innreblödning under huden. Tonys pris var inte snällare än ett brutet revben och ett groteskt sår på foten. Det är det uppenbara. Att det sedan känns som man åkt igenom en hydraulpress och tagit torktummlaren på en sväng förstår nog alla.. Vi åkte ju ändå rätt fort, minst 70 knop (~130km/h)
När jag äntligen kommer till ytan så gör sig smärtan påmind... Jag skriker nog som ett barn, sedan slår det mig.. Vart är Tony? Jag ropar på honom och får svar, lyckas paddla mig runt i vattnet och får se honom. Då jag ser att han lever så skriker jag igen.. Blicken jag då fick av Tony var nog det värsta jag har sett, jag vet inte hur jag ska beskriva den.. Men han
trode nog att det var lika illa som jag trode. Jag var övertygad om att jag hade brutit ryggen och att vänster ben även var av.
Samt att jag blödde, det känndes som det. Att jag ser båten på rättköl med motorkåpan borta lugnar mig knappast.
- Finns ju ingen jävla form till den tänker jag samtidigt som jag fortsätter skrika som att det inte fanns någon morgon dag.
Vi hade en enastående tur att vi hunnit passera Magnus och Olle innan vi crashade. För dom var snabbt på platts. Olle slänger sig upp på däck på deras W katta och ber mig ta gat runt pontonen medans han tittar mig i ögonen och försöker prata med mig.
Jag vet inte vad vi säger, eller vad som händer. Men han får mig lite lugnare.. Vid detta laget så börjar jag skämmas. Svallvågor, det är inte sant.. Alla som har varnat mig.. Jag klantade mig.. Med det i bakhuvudet så känndes smärtorna i
ryggen som en fis i rymden..
Vi färdas ju bara i ca: 36 meter i sekunden.. Men samtidigt, vad fan skulle jag då göra? Jag såg dom för sent.. Svall från medtävlanden, solen blänker, ja gud skiter.. Helt ärligt så känndes det som att han inte gjorde annat än att pissa på oss denna bittra dag i Dyvik. Förlåt mig, men jag är fruktansvärt bitter just nu då jag tvingar mig själv att skriva och tänka på detta igen.
En räddningsbåt med tillhörande ytbärgare och läkare kommer till undsättning efter ett kort tag. Ytbärgaren hoppar genast i och hjälmer mig att simma mot deras båt. Det rinner in vatten i munnen, hjälmen känns obehagligt tung och
jag hör dåligt.
Väl framme vid båten så divideras det om hur dom ska få upp mig i båten. Någon frågar efter en bår men givetvis så hade ju denna dömda räddningsbåt ingen bår med sig, vad ska det vara bra för, kan man göra illa sig på vattnet?
Doktorn ombord är inte sen på att tycka att det känns som en helrätt idé att lyfta mig i kragen på flytvästen och dra mig över relingen... Som tur är både Olle och Ytbärgaren smartare än så och skriker att jag har ju ont i ryggen och klagar även över nacksmärtor. Jag tror till och med att jag själv skrek att det aldrig skulle gå.
Ja en bår.... Jag hör folk prata om en polisbåt som ligger längre in, kontakt tas med dom och dom är på väg över. Jag pratar även själv.. Ber dom ringa min pappa som står som annhörig i depån. Ja det skulle dom göra.. Efter ca: 35 sekunder så lessnar jag och inser att dom har ju inget nummer.. Självklart.
Tony har vid detta laget tagit sig upp i räddnings båten och jag ber han ringa pappa. Han får låna en mobil och för första gången någonsin så kunde jag nummret utantill.. Han ringer..
Jag kan nog aldrig förstå känslorna som pappa fick uppleva den dagen. Då Tony ringer och säger att vi har crashat och jag ligger kvar i vattnet för att dom inte vet hur dom ska få upp mig... Tillråga på allt så hade pappa tagit färjan ut till Ljusterö(?) tillsammans med fam. Malmgren..
Dom rusar till färgan, men den är inte där. Minuterna måste ha känts som en evighet, änligen kommer färjan..Men glade kaptenen ska ju såklart ta lunch just då. Dom får vänta på den andra färjan..
Polisbåten anländer och självklart saknar även dom bår... Men dom har en stege, och med hjälp av den så bärgar dom mig upp på Stridsbåt 90 och jag får ligga på motorluckan med stegen under mig. Om ni som brukar ligga på spikmattor tycker att ni är tuffa, pröva gärna detta.
Äntligen så var vi på väg mot land och förhoppningsvis en ambulans. Jag minns färden in och att vi lade till. Ingen ambulans, men den är tydligen på väg. Pappa kommer strax efter att ambulansen och håller min hand.
Nu blev det jobbigt på riktigt, jag gråter nog en sväng. Jag minns att sjukvårdaren från ambulansen frågar mig vart det nu gör ont..
Ingenstans tänker jag, fattar du inte att jag är upprörd, men samtidigt glad för att pappa äntligen har komit...
Jag får morfin, nack krage, dom klipper i kläderna och bökar. Till slut så hammnar jag på en bår, och jag slipper stegen som jag legat och svankat på. Äntligen mot ambulansen och Karolinska...
Det uppskattades senare på sjukhuset att det tog ungefär 45 minuter från olyckans skede till att ambulansen kom på platts... Där av 15 minuter i det inte så varma vattnet...
Jag hoppas verkligen att detta kanske kan skicka en tankeställare till alla arrangörer.. Nu vet jag att säkerheten varierar och att det inte alls brukar se ut på detta viset. Men jag ber er alla, snälla.. Jag förstår att all utrustning inte kan finnas men något så enkelt som en bår som man faktiskt kan bygga hemma i vedbon borde självklart finnas på platts....
På sjukhuset får jag senare veta efter ett par svängar i skiktröntgen att nacken var okej men att jag hade 4st frakturer på kotorna i ländryggen, det var piggarna på kotorna som var av. Allt skulle bli bra, jag skulle bli helt återställd men det skulle ta tid. Detta var precis vad jag behövde höra, vilken lättnat..
Jag fick senare åka upp på övervakning och träffa pappa. Vi pratade inte så mycket, vi var nog båda glada att jag och Tony klarat oss ur detta med livet i behåll. Men vi hade ett par problem..
Familjen Malmgren ink. Tony och några fler hjälpsamma som jag tyvärr inte vet namnen på hade tagit hand om båten och den stog nu i Norrtälje. Men allt var indränkt och motorn var fylld med vattet. Prylarna måste hem.
Övertalade pappa om att det var okej att han styrde kosan hemåt. Ett problem är väl kanske att lämna sin son för att åka 70mil hem.. Men även att orka åka hela vägen sent på eftermiddagen. Problemet löstes när min mamma och hennes man Tommy bestämde sig för att sätta sig i bilen i Umeå och åka Söderut för att möta upp pappa.
Detta var inte bara en hemsk dag som kunde slutat illa, utan även en dag då alla visade sin bästa sida, samt ställde upp. Kenta och Ante fortsatte att jobba med båten då dom kom till Norrtälje, mamma och Tommy kommer ner.. Ja helt otroligt...
Min vistelse på sjukhuset piggades upp av att plast syrran Adda droppade in på Söndagen, även min plast bror Stefan.
But wait, theres more.. Ante, Sussie och kiddsen dyker också upp.. Senare kommer även Veronica och hon stannar rätt sent och håller mig sällskap.
Dagen efter så dyker hon även upp. Hon håller faktiskt mig sällskap ända tills det har gått så långt att jag kan raggla mig på kryckor och Västerbottens landsting (snålast i stan) har ordnat en sjuktransport med en taxi hem åt mig.
Ett speciellt tack till Veronica som höll lågan uppe och umgicks med mig, det var inte så ensamt att ligga på sjukhus 70mil bort som jag hade trott. Vänner är nog en nyckel som funkar till det mästa...
Ett par veckor senare så ligger jag här... Med laptopen i knäet (bytte ställning för ungefär 1 timme sedan) och funderar på livet och allt som hänt denna sommaren.
Det finns så många jag vill tacka, för denna sommaren 2008 har jag fått köra räcer båt, jag har fått köra Roslagsloppet.. Jag har fått förverkliga en dröm.. Som aldrig hade hade blivit verklighet om pappa inte ställt upp så mycket som han har gjort. Och även min lillebror Micke har varit en stjärna på himmlen.
Och självklart som ni förstår så är det ju fler personer bakom kulisserna då det gäller hela cirkusen.. Men idag fokuserar vi inte på dom. Utan på dom riktiga hjältarna i mina ögon.. Pappa, Micke, Kenta, Sussie, Tony m.f...
Båten kommer att lagas, och förar miljön kommer att anpassas till det bättre, så man aldrig ska behöva släppa blicken från vattnet. Idag måste jag göra det för att sköta spakarna till trimtanken och även för att hitta av spaken till powertrimet då och då.
Och kommer vi att tävla igen? Det är jag rätt övertygad om, min önskan är ju att få åka en båt med cockpit. Tex en V24.. Men dom pengarna finns inte, och nu sitter jag här med B23:an på halsen. Det är nog bara att bita ihop och försöka åka.
Att bygga om min till cockpit kommer att kosta i runda slängar runt 100k, så det är inte alls att tänka på just nu.
Jag är kaxig nu, säger att jag vill köra men jag tror inte att jag mår så bra.. Mardrömmarna som har malt efter detta är av modell värre, men som tur är har dom börjat avta.. Igår kollade jag på filmen från Oskarshamn: http://www.youtube.com/watch?v=ZZucD8Os4xI
Jag han se tills vi passerar första gången, sedan höll jag på att spy. Men jag hoppas att då båten och motorn är lagad och man till våren får börja åka, att man kommer må bättre. Men det skall nog inte vara några problem.
Och jag hoppas verkligen att Tony kommer vilja åka med mig nästa sommar då jag tycker att vi har haft skitkul i sommar.
En riktigt go kille som inte blir nervös i onödan, precis som jag behöver han :)
Jag tänkte fortsätta med att skriva lite om återhämtningen och reflektera över livet men det blev ganska långt och jag har nog ändå fått med det mesta i texten.
Jag vill dock avsluta med denna bild, kanske dom lyckligaste dagarna i mitt liv, Roslagsloppet 2008:
Vårda kärleken till familj och vänner, och ta inget för givet.
Peter Johansson, Holmsund
2008-09-09
(Förlåt till alla kristna och dom som tog illa åt sig för att jag är bitter, skriver fula ord och tycker att gud har pissat på mig.. Jag är bitter men på bättringsvägen.. Så ni får stå ut tillsvidare..)
